Vi på Funka brukar säga det på skoj ibland, att vi räknar med att stänga butiken och gå i pension allihop nästa år, för då är det ju klart, eller hur? EU’s visionära mål om ett inkluderande samhälle, Sveriges krav på att offentlig sektor ska vara tillgänglig och Stockholms Stads ambition om att vara världens mest tillgängliga huvudstad. Allt det ska vara fixat till 2010. Därmed är Funkas mission och raison d’être uppfyllt och en lång, sysslolös semester hägrar.

Senast jag försökte mig på skämtet blev resultatet total pannkaka. Den potentiella kunden framför mig sa bestört: ”Men då kan vi ju inte skriva avtal med er!” Jag vet inte om jag lyckades förklara att det är en fullständigt absurd tanke att tillgänglighetsproblemen skulle vara lösta till nästa år. Det blev i alla fall ingen beställning.

Vad är målsättningen värd

Är 2010 viktigt? Ja och nej. Våra politiker brukar jobba så, med målsättningar och årtal, mätbarhet och milstolpar, som styr det mesta. Men tillgänglighet är inget man blir färdig med, så egentligen är det rappakalja att välja ut ett år som mål. Arbetet måste fortsätta, oavsett hur långt man har kommit. Men snacket om 2010 kan nog ha lett fram till ett och annat. Att det finns ett uttalat mål eller en deadline kan absolut hjälpa till. På lokal nivå finns många som jobbat aktivt med 2010 för ögonen. Då funkar det. Men den stora frågan är kanske vad som händer 2010, och därefter?

Eftersom ingen myndighet just nu har ansvar för informationstillgänglighet i Sverige så är det lite overkligt att 2010 närmar sig så obönhörligt. Vem är det som ska avgöra om det räcker med morot eller om man måste ta till piskan, i form av lagstiftning? Vem ska mäta hur långt vi faktiskt kommit? Vem hjälper alla ambitiösa informatörer ute i landet som verkligen försöker göra något bra?

Vi vet inte. Vi ställer frågan, om och om igen. Vi kommer att fortsätta med det. På ministerkonferensen i nästa vecka och varje gång vi träffar någon som kan uppfattas som ens perifert insatt eller ansvarig. Vi tjatar och är besvärliga. Som vanligt.

När alla kör i diket

För det som händer när ingen styr är att både Handisam, som bevakar hur myndigheter jobbar med fysisk tillgänglighet och handlingsplaner, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, som vill mäta kommunala webbplatsers tillgänglighet, hittar på egna kriterier som de mäter på ett eget sätt. Det finns internationella riktlinjer som Sverige förbundit sig att följa. Hur klokt är det då att hitta på egna kontrollpunkter?  För den stackars ensamma informatören i den lilla kommunen blir hela tillgänglighetsfrågan allt svårare att förstå när inte ens kraven verkar ligga fast (men jo, kraven är desamma, följ de senaste riktlinjerna, de gäller, vi lovar!)

”Låt dem köra i diket” är en populär Funka-devis. Ibland är det omöjligt att få folk att lyssna innan det går fel. Och vi vet av erfarenhet - kaxigt, javisst - att de flesta kommer tillbaka förr eller senare. "Det gick inte så bra, skulle ni kunna...?" Men det kommer inte att vara ett dugg roligt att säga ”Vad var det vi sa” när politikerna inser hur mycket kompetens och fart Sverige tappat under den period ingen har haft informationstillgänglighet som sitt uttalade ansvar.

I det längre perspektivet spelar det kanske ingen större roll. Oavsett 2010 och oavsett vem som bestämmer så finns det oändligt mycket kvar att göra. Det är inte så långt kvar till att de flesta webbplatser inom offentlig sektor är någorlunda tekniskt tillgängliga. Då kan vi börja fokusera på innehållet, som inte sällan är svårt att hitta fram till och allt för ofta visar sig vara mer eller mindre obegripligt när man väl hittat rätt. Sen har vi alla interna system och hela den kommersiella sektorn kvar.

Det lär dröja tills vi kan lägga ner Funka. Och vi har alla några år kvar till pension. När det ändå är så mörkt ute kan man ju lika gärna jobba på…

Susanna Laurin