Som träbåtsägare lär man sig snabbt vikten av att ha rätt verktyg. Med en billig slipmaskin och för hårt tryck kan man ödelägga ett hundraårigt kulturarv i ett nafs. Själv slipar jag bara för hand, trots – eller kanske på grund av - år av träning. Rätt papperskvalitet, exakt rätt vinkel och en kritisk blick är helt nödvändiga hjälpmedel. Lite tålamod, bra belysning och gärna mänsklig temperatur i lokalen hjälper också till för att få ett bra resultat.

Om jag hade båtar som yrke skulle jag kräva ännu mer av mina verktyg. Precis som jag gör på jobbet; min dator ska funka som jag vill, inte väga för mycket men kunna det jag har behov av. Telefonen likaså. Det är mina arbetsredskap och de ska hjälpa mig, inte ställa till problem. För de flesta av oss är det en självklarhet att man som anställd får tillgång till en arbetsplats med de redskap som behövs för att utföra jobbet. Men för personer med speciella behov är det mycket sällan på det viset. I alla fall inte utan lång väntetid och mycket fotarbete (läs: tjat).

Funka jobbar en del med att få ut personer med funktionsnedsättning i riktiga jobb. Dels har vi ett eget praktikprogram, dels driver vi arbetsmarknadspolitiska projekt. Och överallt ser vi samma sak; det finns regler och rättigheter på papper. Men i verkligheten startar praktiken långt innan hjälpmedelsförsörjningen är klar. Det kan gå veckor, ja månader, innan arbetstagaren/praktikanten får rätt verktyg och kan börja prestera på allvar. Provanställningen eller praktikperioden rullar på, men individen får inte möjlighet att visa vad han eller hon kan, och självförtroendet bleknar.

Jag är ingen ivrare av statliga understöd generellt, men det måste vara samhällsekonomsikt vansinne att inte ge människor förutsättningar att komma i arbete, studera och förkovra sig. I Sverige har vi redan bestämt att det finns personer som är berättigade till hjälpmedel. Gott så, men låt dem då snabbt och enkelt få tillgång till sina verktyg och låt dem behålla dem – det kan aldrig löna sig att lämna ut, ta tillbaka och lämna ut igen när utprovning och utbildning väl skett.

Det finns säkert ett visst mått av fusk inom våra bidragssystem. Men en vild gissning är att överutnyttjandet av rullstolar och talsynteser är ganska begränsat?

Det räcker att fundera på vad en enda ung människa som inte får stöd för sina läs- och skrivproblem under skoltiden missar och därmed kostar för att inse vilket slöseri vi håller på med. Både mänskligt och ekonomiskt.

Mitt råd till våra politiker är: Kasta hjälpmedel på folk! Det måste i längden bli betydligt billigare än dagens system. Och tro mig, vi kommer att öka anställningsbarheten bland funktionshindrade markant.

Susanna Laurin