Jag har alltid tyckt att landkrabbor i moderiktiga seglarkläder ser väldigt töntiga ut. Ju snyggare kläder desto sämre seglare skulle jag nästan vilja påstå. I alla fall om kläderna ser så där osannolikt nya och välstrukna ut i slutet av juli. Men vem är löjligast egentligen, de klädintresserade söndagsseglarna eller jag, som dömer folk efter hur de klär sig, bara för att jag råkar bo på en båt halva året och gärna befinner mig på sjön även i snö och is?

Men vi är nog ganska bra på att döma folk av deras yttre lite till mans. Personer med synliga eller hörbara funktionshinder upplever det hela tiden. Och nu tänker jag inte mest på direkt bemötande, utan på mediabilden av personer med funktionshinder och därmed även den bild som ofta diskuteras av folk som saknar egen erfarenhet på området. Jag kan naturligtvis ha fel, men jag tycker att det egentligen bara finns två olika mediala stereotyper vad gäller funktionshindrade: Antingen skildras offret, en person det är synd om, som inte kan föra sin egen talan och som råkat illa ut på något sätt; elaka assistenter eller oförstående handläggare luras, stjäl och bedrar. Den andra mediala bilden är hjälten, en person utan varken armar eller ben som seglar barkbåt ensam över atlanten och planerar att vara först med elrulle i rymden.

Båda bilderna är säkert sanna, och kanske viktiga. Men jag saknar de helt vanliga människorna, som jag vill hävda är i majoritet. När gör någon en vallokalsundersökning eller något annat tillfälle då journalisten söker upp ”den vanlige mannen på gatan” och vågar välja en som går med vit käpp eller sitter i rullstol? Personer med funktionshinder är tydligen enbart intressanta som intervju-objekt i frågor som rör funktionshinder. Som om funktionshindret omöjliggjorde åsikter i andra ämnen.

Många i min omgivning blir förbannade på offerbilden och fruktansvärt trötta på hjältebilden. Men det värsta är att man aldrig kommer ur sin ”roll” som funktionshindrad. Jag däremot, som jobbar med funktionshinderfrågor, blir tillfrågad som expert på detta jätteområde den ena stunden och strax därefter förväntas jag kunna säga något klokt om något helt annat. Tänk att alltid bara vara en sak. Inte man eller kvinna, akademiker eller förälder, utan ”bara” funktionshindrad.

Jag kom att tänka på det där häromdagen, när jag, evigt renoverande, slipande, målande, åkte och handlade mat - iförd snickarbyxor. Folk som är vana vid att se mig i kostym ler överseende och samtalsämnena är givna; håhåjaja, hantverkare, pengar, bygglov. Har jag i stället kostymen på mig är det aldrig någon som pratar om båtar, hus eller ens den underbara svampsäsongen. Och på sjön har jag aldrig mött någon som funderat över digital tillgänglighet.

Det är lite märkligt, men jag kan byta yttre identitet ganska lätt och därmed förändra förväntningarna på vem jag är och vad jag kan. Inte för att jag kan snickra, tvärtom. Men byxorna är så snygga…

Susanna Laurin