Tänk att man har konstruerat en hiss som tål att det brinner runtomkring, som stänger ute rök och har miljarder små finesser så att rullstolsburna kan ta sig ut ur brinnande byggnader. Fascinerande. Fast ingen av de tre hissarna funkar när de ska demonstreras för den ditresta expertisen. Tack och lov att det inte var jag som skulle visa, att det inte var vår uppfinning, att jag bara var gäst. För det är ju så, att ingenting funkar när man ska visa upp det, eller hur? Särskilt inte om det har sladd.

Till kontoret anländer en ny skrivare. Varför skulle vi byta egentligen? Minns inte riktigt, man försöker ju delegera. Stor är den. Jättestor. Kan säkert koka kaffe och gå ut med hunden hinner jag tänka innan jag inser att den är så stor att den knappt får plats. Hm, vem har tänkt här? Jaja, det går säkert på nåt sätt. Mina tekniskt intresserade manliga kolleger – det vill säga hela personalstyrkan - står och tittar beundrande på monstret. Imponerade, oklart av vad, storleken kanske, tänker jag och småler. Men efter en stund blir det tydligt att ingen av dem får igång den, de ler lite fånigt och pratar om ”en tekniker som ska komma”. Den samlade och mycket gedigna tekniska utbildnings- och erfarenhetsmassan som står tätt sammanpressad runt den uppenbarligen helt döda skrivaren, kopiatorn med mera påminner inte så lite om den klassiska historien om Hur många blondiner som krävs för att skruva i en glödlampa. Tur att vi inte jobbar med kontorsmaskiner.

En vecka senare delegerar jag igen. Kan den som är argast se till att nån kommer och får igång odjuret? Ingen lyssnar på en arg tjej. ”Har du provat att sätta i sladden” brukar standardsvar 1A vara i alla datasupporter. Utom i Funkas utvecklingsrum. Där får jag alltid samma överseende charmiga leende och omedelbar hjälp. Men skrivaren har inte samma tur som jag, den är utelämnad till någon annan support. Någon är arg, någon hotar med att riva kontraktet (sådärja, det är mina takter det) och vips: Fredag kl 16.39 funkar den. Jag har inte provat själv, så jag förhåller mig skeptisk. Det är väl ingen som känner igen något den här historien?

Exemplen kan bli hur många som helst. Jag har ny båt och planerade att tillbringa sommaren som verkar vägra ta slut i världens vackraste skärgård, delvis semester, delvis jobbande på distans. Numera är det ju som bekant möjligt: med ny 3G-mobil, bärbar dator, miljarder sladdar, CD-skivor och handböcker på ett otal språk. Jag försöker fråga våra utvecklare, men ingen har hunnit dra igång sitt system än, så jag blir tvungen att prova själv. En stor kopp kaffe och en djup suck, det här kommer att ta hela dagen och sluta med att jag skriker och kastar saker omkring mig. Man har ju varit med förr. Handboken är hopplöst översatt och innehåller inget jag förstår, så jag prövar mig fram istället. Det brukar sluta med att något går sönder. Sladden där, telefonen på, klicka och - jag är uppkopplad! Surfar, mailar och ringer samtidigt, med samma lilla apparat, efter mindre än tre minuter. Sånt kan göra till och med den mest inbitna humanist till teknik-freak. Och det rimmar så underbart väl med det vi faktiskt försöker åstadkomma - att sätta sunt förnuft i system så att saker funkar. Inte bara i teorin, utan i verkligheten.

Man kan med visst fog invända att jag bara hade tur, men jag ska ändå försöka komma ihåg den där härliga känslan av enkelhet nästa gång någonting tekniskt krånglar.

Susanna Laurin