Du verkar så engagerad, hur kan det komma sig? Jag får ofta den frågan och svaren är många. Flera skäl är alldeles för privata för att funka som professionellt svar, men ett av dem är något jag vet att jag delar med mina kolleger på Funka; vi gör skillnad för den enskilda individen.

En nytillträdd informationschef på en myndighet säger att hon verkligen försökt sätta sig in i Vervas riktlinjer men att hon somnat varje gång. ”Måste det vara så svårt att ställa enkla krav?” En informationsansvarig säger att om hon verkligen skulle följa alla krav på att nå ut till alla grupper så skulle myndigheten aldrig kunna informera om något alls, det går helt enkelt inte att leva upp till att ge information på exempelvis alla invandrarspråk. ”Kompromisserna gör en galen.”

Jag har stor förståelse för att man baxnar över alla pålagor uppifrån och att det inte alltid är så lätt att se vad det vi pratar om har för relevans för den egna verksamheten. För oss är det så oerhört tydligt och därmed också självklart.

Häromdagen var jag på besök hemma hos en av våra dövblinda medarbetare. Hon har varit sjuk en period och ville gärna träffa mig utanför jobbet. Jag är glad att jag tecknar, på så vis kan vi kommunicera utan tolk. Jo, man använder teckenspråk med dövblinda, jag tecknar i hennes händer, taktilt.

Hennes berättelse är inte unik, men den griper mig. På nätterna, när oron och demonerna kommer, då har hon inte assistans. På senare tid har hon fått beviljat nattpersonal från psyk, vilket är en enorm lättnad. Men de kan inte teckenspråk. Det är svårt att föreställa sig vidden av isolering som dövblindhet kan innebära. Tänk att behöva läkarvård och inte kunna berätta, inte förstå vad som sägs, att inte kunna använda kroppsspråk, rita och berätta eller ens peka.

Och så kommer det - datorn är räddningen. Vårdpersonalen skriver och min dövblinda väninna läser av punktskriftsdisplayen. Själv skriver hon på tangentbordet och vårdpersonalen läser på skärmen. Det funkar hur bra som helst. ”Det är tack vare Funka som jag har förstått hur jag kan använda datorn, vad skulle jag göra utan den?”

Vi sitter och småpratar om ditt och datt när hon plötsligt reser sig för att hämta något och går med bestämda steg rakt in i dörrposten. Pang. ”Ja, de säger att man ska se sig för, men det är ju inte så lätt” skrattar hon och jag har fått ännu ett skäl att älska mitt jobb.

Susanna Laurin